Så länge jag kan minnas har jag velat vara duktig och göra allt rätt. I andras ögon såg det kanske inte alltid ut så, särskilt när jag var liten.
Jag fick ofta höra att jag inte kunde hålla ordning på mina saker, att det var stökigt på mitt rum och i min skolbänk och jag tappade bort saker. Gympapåsar, nycklar… listan kunde göras lång. Jag fick känslan av att jag borde kunna bättre, om jag bara ansträngde mig lite mer.
Begreppet ”duktig flicka” känns ganska slitet, men är ändå något jag kan känna igen mig i. Jag har ofta haft höga krav på mig själv. Det har varit viktigt för mig att vara duktig, göra klart saker, följa alla regler och göra rätt. Men ibland blir det ju fel eller inte som man tänkt sig. Jag kan lätt få dåligt samvete. Gör jag något dåligt är jag dålig som människa, har jag resonerat.
Jag arbetade länge som lärare, ett yrke där arbetsuppgifterna var fler än tiden räckte till. Jag ville göra allt bra, men det gick inte ihop. Att ständigt försöka vara perfekt, både på jobbet och hemma, gick inte ihop. Jag kände mig som en tickande bomb.
Så jag tog ett steg tillbaka. En paus på obestämd tid. I den pausen började något att förändras. När jag inte längre var mitt arbete, inte längre kunde identifiera mig som ”lärare” och fick se på situationen med lite mer distans insåg jag mer och mer hur mycket mitt liv handlat om vad jag gjorde. Det uppstod en slags tomhet, men jag såg också möjligheter. Vem var jag nu när min identitet inte längre byggde på mitt yrke?
Jag började långsamt inse att jag inte är mina prestationer. Jag är inte mitt jobb. Jag är tillräcklig för den jag är. Även när jag inte presterar. Även när jag misslyckas. Jag behöver inte vara duktig för att vara tillräcklig.
Att gå från ”duktig” till ”tillräcklig” är en resa. Det är en process och för mig pågår den fortfarande. Och kanske gör den det hela livet?
Hur gör du för att känna dig tillräcklig? Ibland kan man behöva byta perspektiv: Tänk att du var din bästa vän. Vad skulle du säga om dig själv då? Skulle vännen kräva samma perfektion som du kanske kräver av dig själv?
Om du kämpar och känner dig otillräcklig, ge dig samma omtanke du skulle ge till din vän. Ta med dig tanken att du inte behöver vara duktig hela tiden.
Du är värdefull. Inte för att du presterar, utan för att du finns.
För att du är du.
